Vi fick dåliga besked lite gradvis inför och under den här behandlingen. Det var små chanser och som en röd tråd genom vår resa så hade vi verkligen inte oddsen på vår sida. 

Ändå hoppades vi, som vanligt. Ändå trodde vi att det kanske skulle gå. Jag minns att jag tänkte att om vi lyckas så blir det en jävligt bra historia att berätta. Hur vårt barn blev till fast det nästan inte kunde gå. Som ett litet mirakel. 

Men utan mirakel står vi kvar. Jag känner mig som en stukad människa. Kantstött och trasig fast det inte syns utanpå. Helt jävla misslyckad. Har svårare för att hantera andras kommentarer och goda råd. Allting svider inombords och jag måste alltid backa två steg och tänka att folk menar väl. Jag bär liksom min ofrivilliga barnlöshet som tunga ytterkläder och vart jag än vänder mig svämmar världen fullkomligt över av andras barn och fina graviditeter. 

Så nu ger vi upp. Inte för alltid men för ett litet tag. För att någon dag framöver orka fortsätta.