Helg
Oh, vad jag längtade till helg förra veckan. Det var fullt upp på jobbet och jag hade bokat in aktiviteter varje kväll. Jag börjar inse att jag helt enkelt inte orkar lika mycket som tidigare. Jag behöver få en paus ibland.
Så när helgen väl kom stod jag där med öppna armar!
Vi började dock med att gå upp tidigt för att vinka av finaste Terre som beger sig ut i världen på obestämd tid. Jag kände att det var skönt att få krama om henne ordentligt, gråta en skvätt och förstå att nu åker hon...
Sen åkte jag, Mikael och Marie in till stan och satte i oss en brakfrukost på Bellora. Så lyxigt!
Efter det åkte jag hem och sov middag (nytt i mitt liv) innan vi åkte ut till Antibarabus på Hisingen för middag med Peter och hans syskon. Vilket gäng och vilket ställe! Lite små portioner men riktigt god mat och härlig stämning. Efterrätten var något extra!
Hade på mig min storblommiga klänning som jag köpte innan jul. Det finns fortfarande plats för lite mer mage men den fyllde nästan ut så det var bara att puta och köra.
Hyssna
Min fina vän Terre ska göra något så tokigt som att lämna oss andra för att ge sig ut i världen på obestämd tid. Samtidigt som det är tokigt och lite ovant så är det helt 100 och precis som det ska vara. Hon behöver få ge sig ut där ute (och sedan pallra sig hem när hon är redo).
Så kom vi på att vi skulle ge oss av för en helg för att umgås innan resan bär av. Jag har sedan länge haft en en länk i min mobil där man kan hyra ett stort underbart hus lite utanför Göteborg men natur, bastu och egen badtunna. Så i förra helgen passade vi på!
Helt ovärderligt att bara få vara tillsammans allihop. Tack för helgen gänget!
Första mötet
Den 5 januari var det dags att för första gången få se vem det är som bökar runt där inne i magen. Vilken milstolpe och ett datum som vi längtat efter under lång tid! Det är ju så svårt att föreställa sig att den lilla klump på 14 mm som vi såg på IVF kliniken i vecka 7 nu skulle växt till sig till en liten person. Rutinultraljud är ju en stor sak i sig då det i första hand är en kontroll för få se om det är ett friskt barn som som man bär på och där man rent konkret räknar armar, ben och fingrar samt kollar alla viktiga delar och organ.Jag var nervös men också så förväntansfull.
Andra delen av detta underbara möte är ju att man också har möjlighet att se vilket kön det är på barnet. Jag har alltid varit säker på att jag velat veta så tidigt som möjligt och om jag ska vara ärlig så har jag inte heller riktigt hymlat med att jag önskar mig en liten flicka. För många har detta varit lite känsligt då det korrekta är att man önskar att barnet är friskt och att det sedan inte spelar någon roll. Men för mig är det en självklarhet att min största önskan är att det är friskt men jag hoppades ändå på en dotter. Kanske är det för att jag har en underbar relation till min mamma som jag själv är väldigt lik och att möjligheten till fler barn inte är en självklarhet, då tycker jag att det är ok att hoppas.
Så när bilden på skärmen dök upp såg vi en frisk och otroligt livlig liten bebis där detaljerna fick mig att häpna. Så mycket saker som vi fick möjlighet att se gjorde mig lite förvånad. Och att det faktiskt är en liten person med alla delar som just denna person ska ha.
Efter mycket mätande och en väldigt pedagogisk genomgång frågar barnmorskan om vi vill veta kön. Några minuter senare deklarerades det med säkerhet att det är en liten flicka vi ska få! Då rann det några glädjetårar för att jag är så himla lyckligt lottad som inte bara fått möjligheten att få vara med om detta men att hon faktiskt för tillfället är frisk och att det är en liten hon!
Men oroa er inte. Skulle det mot för modan komma ut en liten kille så löser vi det! : )
Liten klump i vecka 7
Vår lilla tjej i vecka 20
Lilla liv
Detta inlägg har funnits så länge men inte riktigt kommit till. Istället har det varit tyst för att jag behövde lite tid för mig själv, tid att få en egen start på allt det nya som komma skall.
För den 22 september förra året sa en liten sticka till mig att jag var gravid. Det var egentligen tre dagar innan avtalad testdag som vi fått av IVF kliniken. Men då vi hade en resa inbokad så kände jag att jag behövde få veta vad jag hade att vänta mig. Skulle detta bli vårt fjärde misslyckade försök så behövde jag veta det innan jag satte mig på det där tåget.
Så jag tog testet med vetskapen om att det egentligen var för tidigt. Och stickan visade inte positivt med besked och tydlighet utan med ett ynka litet rosa streck som vi höll under lampan men med osäkerhet kunde konstatera att den visst var där. Nu när jag tänker tillbaka på det ögonblicket så minns jag bara att jag var rädd och kände en tomhet inombords. Jag grät men lyckan och lättnaden fanns inte riktigt där. Det var som att kroppen och hjärnan inte alls visste hur den skulle reagera efter allt som vi hade gått genom.
Så vi åkte till Norge och vandrade i fjällen med Lisa utan att prata om vad som hade hänt. Vi köpte lite mer avancerade test och gjorde om allting igen på måndagen efter. Denna gången fick vi positivt med en liten ruta deklarerade att vi visst var gravida i vecka 2-3.
Tiden efter testet var väldigt omtumlande och vi tog inte ut någon seger i förväg. Vi vågade nästa inte prata om det som hänt för vem sa att den där lilla, lilla saken skulle välja att inte bara fastna utan också stanna kvar.
För ca en vecka sedan och flera månader efter det där testet kände jag mitt barn röra sig där inne i magen för första gången. Och det var nog inte förän där och då som jag förstod att detta verkligen kommer att bli av. Trots att vi nu sedan en tid tillbaka berättat för alla runtomkring oss, delat deras glädje för vår efterlängtade nyhet och även börjat planera för att bli en familj. Men det var först då som jag på riktigt vågade tro att det gått vägen och att det där ensamma lilla embryo som valde att överleva vår fjärde behandling i höstas faktiskt gjorde det som ingen riktigt trodde. Nämligen stannade kvar.
Om två dagar får vi se vem det är som lever runt där inne. Vem som om man värmer magen med händerna på kvällarna kommer fram och buffar till och säger hej. Och då har jag bestämt mig för att bli försöka känna lycka på riktigt. Att lämna behandlingarna bakom mig för en stund och våga njuta av att vi kommer att bli tre i maj eller juni.
