Det händer mycket roligt under våren fram tills vi ska åka men jag känner att den här resan är så otroligt viktig för mig. Först var jag orolig att vi inte riktigt tänkt över situationen när vi helt plötsligt bokade tre veckor i juli (ville jag verkligen åka till Thailand i början av en eventuell graviditet?) men efter sista behandlingen blev det istället min livlina. Jag klamrade mig fast vid tanken att bara jag tar mig dit så kommer allt bli bra. Då får jag tre veckor på mig att njuta, koppla av och koppla bort livet för en stund. 

Med jämna mellanrum går jag in på Instagram och knappar in positionen för "vår" strand och tittar till den. De bilderna får mig att kliva upp på morgonen. 

Det gäller att ta vara på tillfället så jag hade kollat upp hotellet innan och vad det hade att erbjuda. Så när vi kom fram med tåget gick jag in på ICA och köpte lite brie och kex innan jag åkte upp till relaxavdelningen. I minigymmet rodde jag först 4000 meter innan jag tillät mig en stund i bubbelpoolen. Helt ensam på stället var det bara att sjunka långt ner, slappna av och njuta av utsikten över Örebro. 

Väl uppe på rummet har jag nu mumsat på ost och kex innan jag kröp ner i min stora säng. Här kommer jag sova gott och bäst av allt, i morgon får jag HOTELLFRUKOST! 

Vilken tur då att pappa gav oss ytterligare en vistelse i julklapp så att jag kunde få åka dit och ändra min uppfattning. 

De hade styrt upp stället lite vilket gjorde att vi fick en helt underbar stund i spat direkt när vi kom. När jag låg i det varma vattnet i "skogsrummet" kände jag att jag slappnade av totalt i hela kroppen, minns inte när det hände sist.

Sen gick vi upp och tog det lite lugnt på rummet med bubbel, ost, kex och lite serier (det regnade ute annars kanske en promenad hade varit fint) för att sedan avnjuta en trerätters på kvällen. Maten var god, vällagad och med en personal som var trevlig och kunnig. Dessutom hade frukosten dagen efter det där lilla extra vilket gjorde att vi åkte därifrån ett snäpp mer avslappnade och mycket nöjda! 

En julklapp som var precis vad vi behövde just nu, tack pappa och Anneli. 

Vi fick dåliga besked lite gradvis inför och under den här behandlingen. Det var små chanser och som en röd tråd genom vår resa så hade vi verkligen inte oddsen på vår sida. 

Ändå hoppades vi, som vanligt. Ändå trodde vi att det kanske skulle gå. Jag minns att jag tänkte att om vi lyckas så blir det en jävligt bra historia att berätta. Hur vårt barn blev till fast det nästan inte kunde gå. Som ett litet mirakel. 

Men utan mirakel står vi kvar. Jag känner mig som en stukad människa. Kantstött och trasig fast det inte syns utanpå. Helt jävla misslyckad. Har svårare för att hantera andras kommentarer och goda råd. Allting svider inombords och jag måste alltid backa två steg och tänka att folk menar väl. Jag bär liksom min ofrivilliga barnlöshet som tunga ytterkläder och vart jag än vänder mig svämmar världen fullkomligt över av andras barn och fina graviditeter. 

Så nu ger vi upp. Inte för alltid men för ett litet tag. För att någon dag framöver orka fortsätta.