Finaste!
Saker som kan få livet att kännas så himla mycket bättre:
Middag och drinkar med de här. Att de har kommit hem från främmande länder och blivit friska nog att vara med mig. Det betyder så mycket! 
Att det tisslas, tasslas och planeras för en Thailandresa till midsommar. För att vädret visst är fint runt vissa öar och för att jag då efter tre behandlingar på mindre än 8 månader kommer att ta mig en paus. Ska bara få fyra arbetsgivare att säga ja till semester för att...
...de här två alltid är på och skriker JA! när man kommer med en sån tokig idé att åka till Thailand till midsommar. Tänk att vi kanske ska göra det här igen! 
Att jag gjort mitt första pass på väldigt länge och har så mycket träningsvärk att jag knappt kan gå. För att träningen får mig att känna att jag lever, att jag är del av en gemenskap och att det hjälper mig att känna mig stark.
Att jag gjort mitt första pass på väldigt länge och har så mycket träningsvärk att jag knappt kan gå. För att träningen får mig att känna att jag lever, att jag är del av en gemenskap och att det hjälper mig att känna mig stark. Ingenting
Här skrivs ingenting för det som känns just nu vill ingen läsa om.
Istället längtar jag efter saker som jag inte har.
Jag längtar efter lyckorus. Känslan utav att vara genuint glad. Att skratta högt och länge.
Jag längtar efter styrkan i att våga tro att visst fan kommer det bli bra till slut.
Jag längtar efter henne...
Jag längtar efter henne...Längtan
Det är konstigt vad längtan kan göra med en. Påverka det lilla förnuft man har till att tänka logiskt och sansat.
Längtan kan få en att tänka att en novemberbebis skulle vara helt perfekt för då hinner vi bli en familj innan nästa jul. Och jag slipper vara med och konkurrera om julledigheten i mitt lilla arbetslag.
Längtan kan få en att i huvudet redan påbörja en renovering av lägenheten för nu kommer vi ju behöva mer plats. Den kan få en att googla värdet på vårt badkar då vi nu istället skulle behöva installera en dusch.
Den kan få en att prova kläder i nuvarande garderob för att konstatera att mycket skulle nog passa ändå.
Längtan kan få en att strunta i forskning och äta ett päron om dagen för att akupunktören sa att det är bra. Den kan få dig att meditera och visualisera att allt kommer att gå så mycket bättre den här gången. För påtryckningar utifrån om att jag ska ta det lugnt och slappna av kanske stämmer.
Längtan kan också totalt krossa ditt hjärta när Sahlgrenska ringer samma dag som återinförandet och säger att alla våra ägg dog. Vår andra chans försvann i ett 2 minuter långt samtal.
Min längtan dog tillsammans med våra ägg och kvar står jag med oförmågan att förstå varför livet ger mig den här utmaningen. Sorgen är istället total. Och känslan av att jag får skylla mig själv när jag längtar så jävla mycket efter något som inte finns.