Jag & spärraservice

img_5818 (MMS)

Hit ringer jag ofta, några gånger per år i alla fall. Hinner liksom inte slita ut mina kort som andra människor utan brukar hitta andra sätt att få ett nytt. I fredags råkade jag lämna det i kortläsaren på STADIUM i stan. När det senare ringde en tjej och frågade om jag heter Cecilia Ekberg och om jag glömt mitt kort tackade jag så mycket för samtalet men försäkrar om att det är inte jag. Blev lite fundersam dock när jag inte kunde betala för fikat på tåget... (hjärnsläpp). Har tyvärr alltid haft den här förmågan och jag tror mamma och pappa har tappat tron på att det ska "växa bort" med tiden När jag skulle åka och hämta mitt kort idag (ringde ju självklart tillbaka och försökte förklara att det var visst jag som glömt det iallafall...) så hittade de inte kortet. Aja, jag vet rutinen. Bästa med hela situationen var ju att utan kort kan man inte betala, det fick Mikael göra. En hel helg var det bara att peka och önska så fick man. Kanske klarar mig utan kort..?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback