När jag berättar för folk att jag jobbar med döva barn brukar den första kommentaren alltid vara "Oj, va tyst det måste vara hos er då..." I wish! På min fina arbetsplats är det en helt galen ljudnivå stundtals. Jag kände redan från början att jag är så myckte tröttare på detta jobbet och sen kommer huvudvärken smygandes var och varannan dag. Nu på senare tid har jag även märkt att jag reagerar jättestarkt på höga ljud utanför jobbet. Drog ganska snabbt igång en dialog (eller ofta monolog) om att vi bör jobba på detta och att jag ville att skolan skulle köpa ett par individuellt utformade öronproppar till mig. Men då fick jag svaret att det är en pedagogisk fråga att lära barnen att vara tysta. Fint sagt! Den personen har nog aldrig tvingats lyssna på ett dövt barn leka med bllar...

Idag på lunchen orkade mitt lilla huvud inte mer och medans min arbetskamrat tog av sig sin hörapparat (funderade på om jag skulle skära av mig öronen, då är jag ju i allafall en i klubben) så låste jag in mig i vårt klassrum, satte i mina äckliga engångsproppar och åt min lunch i total tystnad. Mycket skönt!

(det sista var ju dock en liten lögn, har ni testat att äta knäckebröd med öronproppar? Det är som att andra världskriget utspelar sig i huvudet. Då fick propparna åka ut)

Barnen hatar mig snart i allafall för det är ju ingen som vill leka med surkärringen som bara går runt och ber alla vara tysta hela tiden. Jag förstår dem...

Surkärringen på Manilla

 

Efter lunch tog vi en promenad med de små liven och jag njöt av att min inte så tysta arbetsplats ligger så oroligt vackert!

 

Djurgården