Lilla liv

Detta inlägg har funnits så länge men inte riktigt kommit till. Istället har det varit tyst för att jag behövde lite tid för mig själv, tid att få en egen start på allt det nya som komma skall.
 
För den 22 september förra året sa en liten sticka till mig att jag var gravid. Det var egentligen tre dagar innan avtalad testdag som vi fått av IVF kliniken. Men då vi hade en resa inbokad så kände jag att jag behövde få veta vad jag hade att vänta mig. Skulle detta bli vårt fjärde misslyckade försök så behövde jag veta det innan jag satte mig på det där tåget.
 
Så jag tog testet med vetskapen om att det egentligen var för tidigt. Och stickan visade inte positivt med besked och tydlighet utan med ett ynka litet rosa streck som vi höll under lampan men med osäkerhet kunde konstatera att den visst var där. Nu när jag tänker tillbaka på det ögonblicket så minns jag bara att jag var rädd och kände en tomhet inombords. Jag grät men lyckan och lättnaden fanns inte riktigt där. Det var som att kroppen och hjärnan inte alls visste hur den skulle reagera efter allt som vi hade gått genom.
 
Så vi åkte till Norge och vandrade i fjällen med Lisa utan att prata om vad som hade hänt. Vi köpte lite mer avancerade test och gjorde om allting igen på måndagen efter. Denna gången fick vi positivt med en liten ruta deklarerade att vi visst var gravida i vecka 2-3.
 
Tiden efter testet var väldigt omtumlande och vi tog inte ut någon seger i förväg. Vi vågade nästa inte prata om det som hänt för vem sa att den där lilla, lilla saken skulle välja att inte bara fastna utan också stanna kvar.
 
För ca en vecka sedan och flera månader efter det där testet kände jag mitt barn röra sig där inne i magen för första gången. Och det var nog inte förän där och då som jag förstod att detta verkligen kommer att bli av. Trots att vi nu sedan en tid tillbaka berättat för alla runtomkring oss, delat deras glädje för vår efterlängtade nyhet och även börjat planera för att bli en familj. Men det var först då som jag på riktigt vågade tro att det gått vägen och att det där ensamma lilla embryo som valde att överleva vår fjärde behandling i höstas faktiskt gjorde det som ingen riktigt trodde. Nämligen stannade kvar.
 
Om två dagar får vi se vem det är som lever runt där inne. Vem som om man värmer magen med händerna på kvällarna kommer fram och buffar till och säger hej. Och då har jag bestämt mig för att bli försöka känna lycka på riktigt. Att lämna behandlingarna bakom mig för en stund och våga njuta av att vi kommer att bli tre i maj eller juni.
 
 
 

Nordic IVF Göteborg

I våras lämnade vi Sahlgrenska med mycket känslor och oro inför framtiden. Det kändes som vår läkare gett upp hoppet för att det skulle lösa sig för oss i och med tre misslyckade behandlingar vi gjort hos dem. De pratade om helt alternativ för att bli en familj än vi var redo för.

Så istället sökte vi oss till en privat klinik för att få ett andra utlåtande och för att få veta hur vi skulle gå vidare. Jag kollade runt lite och valet föll på Nordic IVF Göteborg. Såhär i efterhand kan jag inte riktigt säga varför jag valde den förutom att det kändes rätt.

Vid första samtalet precis innan sommaren fick vi ett underbart bemötande där vår nya läkare tog sig tid att lyssna men också förklara utförligt varför vissa saker hade blivit som det blev och hur vi kunde gå vidare. Visst känns det att man betalar för en service för hittills har allting varit mycket, mycket bättre än den offentliga vården. På kliniken känner jag mig sedd och att det just nu är vår läkartid som räknas. Känslan av "löpande band" som ofta uppstod på Sahlgrenska är helt borta.

Nu hoppas vi bara att denna positiva känsla kan smitta av sig på själva försöket. Lite tur och vind i ryggen hade suttit så himla fint just nu!