Har varit i Vänersborg i dag med jobbet och promenerade förbi Mikaels gamla lägenhet på väg till ett möte. Vilka minnen som dyker upp! : )

Bilden av när jag såg Mikael för fösta gången när han kliver ur en mörkblå Volvo på DHB sommarläger för döva/ hörselskadade barn. Han är solbränd med solblekt hår, har en gul och grön randig tröja på sig och är ung så ung. Glömmer aldrig den minnesbilden, antagligen föll jag redan då fast jag intalade mig själv ganska länge efteråt att så inte var fallet.

Sen när han plötsligt dyker upp i min lägenhet i Backa senare den vintern. Efter lite coachning från Carro skickade han helt enkelt ett sms och sa att han tänkte hälsa på och så var det med det. Han kom med innebandyklubba och sa ingenting, bjöd på snus och stal mitt hjärta åter igen.

Sedan dess har vi två. Inga tveksamheter fast livet har gått både upp, ner och åt helsike i mellanåt. Vi har funnits där för varann, haft skitkul tillsammans, följt varandras drömmar och utvecklats både som ett jag och vi.

Men det som är mest fantastiskt är att fast vi gjort så mycket tillsammans känns det som att så stor del av vad livet har att erbjuda fortfarande ligger framför oss.

Tänk att jag får dela det med dig!