Denna eviga press att försöka göra rätt för sig. Att lyssna på alla och anpassa sig till var människas åsikt. Inte kränka, inte utesluta och försöka göra ett bra jobb på ett ställe som ibland hålls tillbaka av sin tunga historia. Att vara hörande på dövskola har varit större utmaning än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Men nu lyssnar jag på Gülcan och lägger skiten bakom mig. Idag ska jag fan inte ta med mig jobbet hem. Don't worry, be happy! (kan tilläggas att detta är inte ett kritiskt inlägg om min arbetsplats utan endast mina tankar kring att försöka vara delaktig i den. Vet att vissa läser mina inlägg baklänges ibland...)