Efter snart ett år av motgångar och prövningar tog vi i fredags beslutet att Mikael ska hoppa av sin utbildning på Naprapathögskolan. Det har varit en lång process som sakta har mognat fram men när beslutet väl var taget kändes det som det allra rätta.

I augusti förra året flyttade vi hit till Stockholm fulla med förväntningar, berusade av att vi verkligen vågade säga upp allt som var tryggt och välkänt för något annat. Mikaels dröm om att utbilda sig till naprapat hade blivit vår. Ganska snabbt hände saker som gjorde att vår tänkta äventyr blev lite svårare och inte riktigt som vi tänkt oss. CSN gjorde avslag på Mikaels ansökan om studiebidrag då han studerat en termin för några år sedan men inte tagit några poäng. Detta gjorde att de ansåg honom vara en kandidat till att lura dem på pengar. I och med avslaget så nekades han även det lån som skulle hjälpa honom att betala skolavgiften på 80.000:- (Naprapathögskolan är en privat skola och därmed avgiftbelagd). Vi gjorde upp en plan och räknade ut att det skulle lösa sig till jul samma år och fram tills dess skulle vi klara oss. Men tiden gick och den enorma press som las på Mikael att klara alla tentor för att ta de avgörande poängen blev till slut för mycket. Våren kom och vid det laget hade vi börjat om och på nytt flera gånger, alltid med hoppet om att det skulle lösa sig.

Samtidigt har vi försökt hitta oss till rätta i en helt ny stad med nytt jobb utan bostad och utan sitt sociala nät som stöd. Problemen hopar sig och nu vid början av sommaren började det synas mer och mer på Mikael att det är inte värt att fortsätta kämpa emot. Så med tanken att det viktigaste är att vi mår bra så tog drömmen slut.

Men när någonting tar slut så är det alltid början på något nytt. Jag flyttade hit med tanken att jag ska bara hålla ut i 4 år och sen får jag flytta hem igen. Men utan att jag har märkt det själv så har jag under året som gått och trots allt som hänt gått och blivit förtjust i Stockholm som min hemstad. Min första tanke när jag förstod att Mikael skulle sluta var att "Nej, då måste vi flytta hem" Ironiskt va? =) Jag är inte redo att flytta tillbaka och lämna allt som skulle bli. Livet hemma i Göteborg känns så förbestämt men här är jag fri. Det känns som att vi är ute på äventyr och jag kan göra vad jag vill. Så nu börjar vi på noll igen med en hög av erfarneheter och tusen gånger starkare än innan.

Vi ska bo kvar för ett år framöver (till att börja med) och bara njuta av livet, varann och Stockholm. Jag längar!