Gillar inte alls att springa när det är mörkt ute så det var jag vs Stockholmsmörkret idag efter jobbet. När jag var halvvägs runt Årstaviken och upp på Liljeholmsbron hade månen kommit fram och väl i mål så var det kolsvsvart. Mikael sa vid ett tillfälle att jag måste lära mig att öka tempot och det värsta som finns är ju att bli omsprungen. Jag är allt för lagom lunk och springer ofta i samma tempo. Idag sprang alla om mig, varenda kotte bara flög förbi samtidigt som jag kämpade på med min 6 km. Men det är helt ok! För mig är den största segern att jag tar mig ut och runt. Och tänk vad många människor jag gjort glada idag som fått möjlighet att springa om mig! =)