Förkylningen vägrar lämna min kropp så det är hem illa kvickt efter jobbet för att vila upp för morgondagen. Det hjälper ju inte att jag jobbar i ett hus med 200 år på nacken. Det drar lite i fönstren kan man säga. Så nu låter jag dessutom som en kråka som satt i halsen när jag pratar. Men vad gör det när man får finfika i soffan av sin man på kvällskvisten (när man är sjuk får man nämligen äta bullar en tisdagskväll). Nu fortsätter jag mysa under täcket och längtar till helgen. Låt den komma!