Sitter en än gång på tåget hem från Göteborg och funderar på varför jag gör detta, kommer jag att se tillbaka om 4 år och tycka att det var värt det? Jag vet att när jag åker hem så får jag träffa mina fina vänner och min familj men jag får också betala priset av att sitt här just nu och må skit.

Jag har som ni kanske redan sett ett antal fina tjejer i min närhet som betyder väldigt mycket för mig. Vi har nästan alla växt upp tillsammans och delar hela vår barndom med varann. Vi känner varan utan och innan och kan genom bara en blick eller på tonen av varandras röster veta hur den personen mår just nu. Genom åren har vi träffats mer eller mindre intensivt beroende på var man stått i livet. Och i somras gifte sig en av oss och vi var alla delaktiga på våra egna sätt för att göra denna dag helt fantastisk. Jag tror att det gjorde vår vänskap starkare och det kändes som vi kom varann lite närmre. Dagen efter bröllopet flyttade jag till Stockholm.

Jag vet att ni alltid kommer att finnas där för mig men just nu så känns ni så himla långt borta. Era liv rullar naturligtvis på som vanligt och det känns som jag missar alltihop. Ni är min trygghet och jag skulle behöva någon förutom Mikael som bara genom en blick kan se hur jag mår...

Tror att helgen blev lite för intensiv och allt jag ville var nog bara att få tid att prata med er, se er i ögonen och höra hur ni har det. I stället slängde vi i oss maten och sprang till Bergakungen där vi satte oss i en rad i mörkret i 2 timmar... =)

Kram.